Känns som att jag håller på att bryta ner mig själv fullständigt. Samtidigt som det i varannan stund känns bra. Ibland vill jag bara köra på i full fart. Ibland vill jag bara gråta. Det kan växla mellan dessa punkter på bara någon minut.

Jag tror inte att jag är deprimerad, bara jävligt trött på min tillvaro. Frågar mig själv om detta är allt? Är det så här mitt liv ska se ut under all tid? Jag har så svårt att se det framför mig. Ska allt gå ut på att få så mycket gjort som möjligt på så liten tid som det går? Ska allt gå ut på att försöka hålla en perfekt fasad utåt och hitta tillfälle då jag "förtjänar" att koppla av?

Allt bara staplas på hög. Träning, mat, pojkvän, hålla kontakt med vänner, alla problem i familjen, bråk om jul, julstress, julklappar, julbak, sockersug, julbord med jobbet, scheman, scheman, scheman, känna sig otillräcklig, tiggare, flyktingkris, fattigdom, klimatförändringar, skit, mens, jag orkar inte gå och låtsas utåt, tänk så tycker folk att jag är white trash, tänk så tycker folk att jag (det verkar dom tycka) är misslyckad som bor kvar i min hemstad och inte har utbildat mig, tänk så dör mamma eller pappa, tänk så blir det bråk på julafton, vill att det ska bli snö det här vädret suger, vill ha massage över hela kroppen, vill ha min spikmatta men den är hos mamma och pappa, jag är förstoppad, jag saknar att umgås mer med Sara och Emma, Sara är jätteledsen över sin häst och jag känner mig som världens sämsta kompis som inte orkar trösta henne, förstår inte varför jag måste ha en sådan enorm kontroll på allt, som i vilken ordning jag ska packa väskan, städa, äta, imorgon ska vi på julbord på jobbet och jag vill inte, orkar inte med alla kommentarer, alla kommer reta mig för hur mycket jag äter, men skiiit jag får väl äta hela julskinkan om jag så vill, neee för jag har dubbelhaka, skit, arsle, skit, orkar inte räkna skitkaloriiieeer, inte ens någon idé så här vid jul, nej nu orkar jag inte mer nu stänger jag kiosken för idag.