Igår kväll brast det igen. För första gången på länge. Tror att jag framkallade det delvis själv. Bara för att jag ville att det skulle lossna.

Idag känner jag mig sådär matt som man kan göra efter att man har gråtit. Men jag låtsas som ingenting. Skrattar och ler som vanligt samtidigt som att jag känner mig förlorad på något vis. Uppgiven. Efterbliven. Trött.

Vill bara gå ner i vikt. Försvinna igen, men orkar egentligen inte göra det heller. Men tankarna på att jag är värdelös om jag inte presterar mer, mer och mer, när det gäller allting egentligen, bankar i mitt huvud. Att jag ju egentligen vet att de har fel hjälper ju inte.