Jag vet att jag är ute på en farlig väg igen. Leva efter scheman, strikta regler och siffror. Men jag vet inte om jag orkar kämpa emot. Är som att huvudet bara rusar och på ett sätt känns lite överexalterat, medan kroppen försöker tala om att den är stressad.

Undrar vad det var som gjorde att jag blev som jag blev och började tänka och känna som jag gör? Någonting hände ju som drog mig in i det här. Egentligen har jag väl redan rett ut ungefär vad det var som satte igång det, men tycker ändå att det är så konstigt... Varför är jag så rädd?

Nej, nu får det vara slut för idag. Jag orkar inte mer. Kan min hjärna acceptera att man inte kan låta sig styras av exakta klockslag hela tiden? Bra.

Vet inte vad jag mer ska skriva. Plötsligt blev det bara så tomt. Tomt och fullt på samma gång. Precis som att jag känner mig ledsen och glad samtidigt. Likgiltig till vissa saker. Fan, om man ändå hade mer tid.. Vi borde förlänga dygnet och korta ner arbetstiden. Kanske skulle vi bli lyckligare då... eller bara börja ställa ännu mer krav.