Det var längesedan som jag grät så mycket som jag gjorde ikväll, och skrek. Tårarna rann konstant under säkert en timme minst. En massa känslor som legat som en hård klump i huvudet under en lång tid löstes slutligen upp och kom ut. Allt försvann kanske inte men en hel del åtminstone.

Allting började med en ganska trevlig familjemiddag, där vi hamnade i en diskussion. Diskussionen övergick till att bli allt mer personlig och missförstånd gjorde att ilska mellan varandra bröt ut och grälet eskalerade. Jag blev till slut så arg att jag skrek. Jag är den som väldigt sällan gör det när jag blir arg, men nu bara kom det.

Efter det så övergick ilskan i gråt, inte bara hos mig själv utan även hos en del andra familjemedlemmar. Från att ha bråkat började vi istället att öppna oss för varandra och slutligen till och med trösta. Vi grät, men började senare skratta lite åt den dramatik som uppstått. Bad om förlåtelse. Försonades runt en varsin kopp kaffe.

Kanske låter vi som en helt vriden familj, och antar att vi är det också. Men jag älskar dem så djupt att det gör ont, vilket också var en av anledningarna till att jag grät så mycket. Nu kom också det som jag väntat på, tårarna av chocken efter pappas olycka för snart tre veckor sedan. Tårarna över hur nära jag var att förlora honom och att jag är så tacksam att det inte hände, och samtidigt rädd för att liknande ska hända igen. På hur sorgligt det är att jag är så dålig på att visa och tala om för personer hur mycket jag älskar dem.

Suck, ibland önskar jag nästan bara att hela världen kunde samlas i en enda stor hög och krama varandra.

...

Godnattsen.