Mer än ett år sedan senaste inlägget, som var på natten mellan nyår och nyårsdagen. Jag skulle nästan ha kunnat skriva exakt samma inlägg nyårsnatten detta år. Samma tankar, samma önskningar och mål. Med andra ord, inte så mycket har hänt i mitt liv. Och ändå har det väl det, på något sätt. 

När jag började skriva i den här bloggen för tre år sedan, hade jag nog inte gissat på att jag skulle vara på nästan exakt samma plats nu. Samma lägenhet, samma jobb och nästan samma tankar.

2014: 

Jag lider av enorm stress och tvångstankar. Har yrsel nästan dagligen. Bryter ihop på jobbet (när ingen ser) för att tanken på att det är en fläck på väggen hemma plågar mig så. En lördag bestämmer jag mig för att i princip sanera hela lägenheten och mitt i allt så får jag en kraftig panikångestattack, vilken får mig att vilja ändra mitt liv helt och hållet. Jag försöker med stenåldersdiet. Min farmor dör av cancer och under våren är jag kraftigt nedstämd utan att egentligen veta varför. Jag upptäcker att jag på kort tid har minskat över tio kilo och mensen är borta i flera månader.

Jag börjar med antidepressiva igen vilket hjälper mig upp lite. Dock finns fortfarande en oro över någonting. Under slutet av året träffar jag Nicke via en dejtingsajt och vi blir snart ett par.

2015:

Detta år minns jag knappt något av. Det är ganska vanligt. Inte olyckligt, men inte heller lyckligt direkt. Jag börjar spela teater på våren, som jag velat i flera år. Jag är lycklig med Nicke, men märker också att vårt förhållande inte riktigt är som andras. Vi glider ifrån varandra i perioder och jag vet aldrig riktigt var jag har honom. I nästa period känns det som att det alltid kommer att vara vi. Så går det i vågor, utan att något annat händer. Under hösten börjar jag gå i terapi då jag lider av stort kontrollbehov när det gäller träning, mat och annat och ständigt försöker sätta upp scheman över mitt liv och kontrollera varenda handling jag gör. Jag känner även stark ångest och hat över min kropp och river mig själv med ståltråd ibland. 

2016:

Tidig vår tar det slut mellan mig och Nicke. Jag är ledsen men känner samtidigt en bestämdhet över att det kanske är dags att börja om helt i livet. Jag bestämmer mig i princip för att äntligen försöka börja plugga igen till hösten och ser fram emot det. Dock har jag lite svårt att välja exakt vad men bestämmer mig ändå för att satsa. Men tyvärr blir det inte så enkelt. Jag har vid det här tillfället varit tillfälligt anställd i flera omgångar (fått förlängning efter förlängning alltså) på samma arbetsplats i flera år och just nu blir jag erbjuden fast anställning. Jag vet inte alls vad jag ska göra. Det jobb jag blir erbjuden är inget dåligt arbete och med tanke på hur outbildad jag är ska jag vara glad över chansen till det... Vid samma tid börjar jag och Nicke att umgås igen och börja hitta tillbaka till varandra på något sätt. Jag övertalar mig själv om att det bästa är att ta jobbet. Även om något i mig känns fel så försöker jag tänka att det är det bästa. När väl nyheten sprids att jag fått fast jobb gratuleras jag av många. Jag kan inte riktigt känna den glädjen jag borde men övertalar mig själv och andra att jag är glad över jobbet. 

2017:

Några månader sitter jag här igen, den inre oron har kommit ikapp och jag inser att jag ångrar mig. Inser att jag gett mig in på något som jag bara vill bryta mig ur samtidigt som det blir svårt. Jag har försökt att hålla masken länge men jag kan inte längre dölja att jag inte trivs med livet som det är nu. Jag är som en igelkott med taggarna utåt. Blir irriterad när någon ber mig om något eller låter lite för högt. Orkar inte engagera mig i alla projekt på jobbet. Är på fritiden alldeles för trött och ledsen för att vilja göra något över huvud taget. Vill bara slänga mig på sängen när jag kommer hem, samtidigt som jag är alldeles för orolig för att sova.

Jag och andra med mig har insett att detta inte fungerar längre. Att jag måste ta mig ur. Jag är livrädd för att lämna tryggheten. Livrädd för att göra dem på jobbet besvikna (eller arga, eftersom min tjänst tar tid att ersätta). Men jag måste våga satsa på mig själv nu. Helst redan imorgon..